Nytt år -nya utmaningar

 Varje nyårsafton brukar jag lyssna på Tennissons Nyårsklockorna och instämma i dess fromma önskan om "de tusenåra fredans rike". I år tyckte jag särskilt bra om på vilket sätt den blev uppläst av Helena Bergström.

Men denna önskan har tyvärr inte uppfyllts än och frågan är om manninskan har förmågan att skapa fred?
Vi kan i alla fall protestera på något sätt mot sakernas tillstånd även om det mest fungerar som terapi för oss. Ett exempel är att gå med i en fredsrörelse eller som en grupp brodöser i Umeå gör:Brodera för fred. Jag tackade ja till en inbjudan via Hemslöjdsföreningen och vi träffas varje vecka på det trevliga bokcaféet på Pilgatan i Umeå för att färdigställa ett gemensamt broderiprojekt. Det bygger på rutor 30x30 cm som ska sys ihop till en större textil och användas vid en manifestation senare i vår. Det är lite otillräcklig belysning i Caféet för min sviktande syn, men det uppvägs av den trevliga miljön och nöjet att få träffa andra fredsvänner och textilintresserade damer. 

Jag har också startat en studiecirkel via SV med en grupp hantverksintresserade från vårt hyreshus och vi träffas varje måndag förmiddag. Vi är ju alla 65 + och kan styra vår tid efter eget huvud. Temat är återbruk och vi har gott om tygbitar så det finns utrymme för fantasin.
Jag startar med att visa hur man kan väva med (oftast återbrukade) trasor utan vävstol. Vet inte vad denna teknik kan kallas men i och med att man syr över textilen med täta förstygn så kanske man kan hänföra den till en variant inspirerad av Boro. 

Denna flätade/vävda textil har jag ännu inte sytt några stygn över. Och det är inte heller använda tyger utan bör snarare hänföras till "spink". dvs tygbitar som blivit över när man sytt något. Spink kan också vara av annat material än textil - t. ex. skinn eller trä. Läs mer om vad man kan göra av spink på bloggen "Till spinkets lov" Där visar jag också exempel på andra sätt att ta tillvara tygrester. Genom att vi kan resa över hela världen både fysiskt men inte minst via Internet så låter vi oss inspireras av andra kulturers sätt att ta tillvara textiler och förvandla skräp till om inte alltid konst så åtminstone använbara tyger. 

Och att bara låta nålen vandra genom tyget är en helande process i sig. Men det är svårt att skaka av sig sin "uppfostran" från tidigare generationer att allt man gör ska vara nyttigt och användbart.  

Så jag tar gärna emot tips på vad jag kan göra av denna bit tyg. Kanske det skulle passa till en väska, men jag har så många väskor redan. 

Min hittills största textil i "Kawandystyle" la jag över den åldriga loppisfyndade fåtöljen. Jag tyckte den matchade min broderade  yllebonad med citat från Sara Lidman.

Klackmattan under fåtöljen sydde jag av vadmal som jag köpte på försvarets utförsäljning av diverse persedlar för många år sen. Det var på den "gamla goda tiden" när vi inte trodde att det någonsin skulle bli krig.  Det var foder till säckar som var avsedda att frakta sårade och döda soldater i.Jag färgade tyget och klippte klackar som jag sydde fast efter gammal teknik. Jag har haft stor glädje av detta material i många år. Hoppas fortfarande att jag inte klippt sönder något som vi kommer att behöva i framtiden. 

Jag hittade en påse med trasiga handdukar i logen där jag har merparten av materialet och slöjden som jag inte fick plats för i lägenheten i stan. Hade nog egentligen tänkt slänga handdukarna för de dög inte ens till mattrasor. Men en "Zokin" kan man ju alltid sy av den. Lämpligt handarbete framför TVn  

Nu citerar jag AI: Zokin  är en traditionell japansk rengöringsduk, ofta hemgjord genom att sy ihop lager av utslitna textilier som handdukar eller T-shirts, vilket främjar hållbarhet genom  konceptet mottainai (inte slösa). De används främst för att torka golv, bord och ytor, ofta med sashiko-sömnad för att förstärka tyget 

Jag passade också på att friska upp kunskapen att slå frivoliteter på Hemslöjdsföreningens textilträff förra veckan. Ledare var Eva-Karin Sandqvist som hade gjort sin brudkrona i tekniken.

Vi var 16 damer i olika åldrar som ville förstå vad detta var för typ av slöjd. En del hade ärvda skyttlar och även kunskaper med sig, men merparten var nybörjare. Imponerades väldigt av Maria som hade gjort alla dukar i boken som vi använde som studiematerial.

Det är ca 15 år sedan jag sist använde mina frivolitetsskyttlar.
Jag har en liten väska med redskap och material även till denna teknik. Har också prövat använda långa nålar och tycker att det är enklare att göra knutarna på rätt sätt med dem. Men jag har mest gjort småsaker som halsband och örhängen . Här finns en beskrivning på "needle tatting" ifall ni vill börja slå frivoliteter på nål. 

"Man har inte roligare än man gör sig" är mitt valspråk. Jag har verkligen haft roligt merparten av mitt drygt 80-åriga liv och har fortfarande roligt nu när jag upptäkt nygamla tekniker som jag inte unnat att ägna mig åt i någon större utsträckning under mitt företagarliv. 

Maskinstickningskurs och handarbetsloppis

Ligger lite efter med bloggandet, men det kanske är förlåtet?
Måste få börja med att berätta om förra helgens kurs i maskinstickning.
Eftersom vi inte precis bor i en metropol, så träffar vi (jag och min man) Inte så mycket folk dagligen. Därför är det extra roligt när det kommer människor som dessutom har samma intressen som en själv. Så är t.ex. fallet när jag får besök av kursdeltagare från olika håll i landet.

Brukar alltid börja med att bjuda på fika, så vi hinner prata lite om allas förväntningar och drömmar om vad dom ska hinna uträtta under helgen.

Sen är det ju inte alltid det går som på räls. Pillandet med minskningar och avmaskning tar ju en stund när man är nybörjare.

Ibland kan det hjälpa att gå ner på knä.

Men de flesta fick med sig någon färdig produkt hem.
Marlies stickade en trekantig sjal av ett härligt mohairgarn som spunnits av ullen från hennes angorabock.

Det räckte också till ett par pulsvärmare med en fin dubbel pickotkant och spets.

Sonja blev fin i sin sjal av lin med plockade hål här och där.

Väntar med spänning på att få se en bild av Annas tröja, färdigmonterad och klar.

I morse såg jag en annons i tidningen om ett handarbetsloppis i Skellefteå.
Det gick ju bara inte att motstå, eftersom jag ändå skulle till stan för att hämta biljetter till min dotters show.

Detta blev resultatet efter mycken vånda över allt jag inte köpte.

Den här vävboken från 1935 blev jag glad åt. Där finns många användbara mönster som passar än i dag.

En slits mellan skam och glädje över att ha betalat endast 10 riksdaler för en sådan fin frivoliterad duk.

Det känns lite högtidligt för mig som nybörjare i konsten att slå frivoliteter, att få hålla i dessa skyttlar som ägts av en riktig proffs.

En rolig leksak för en stickmaskinsnörd hittade jag också. En snoddstickare för fyra maskor. Fungerar förträffligt och är lämplig att ha med framför TVn.

Får bara hoppas att, när mina efterlevande gör handarbetsloppis, det kommer liknande nördar och tar hand om alla grejer och allt material jag samlat på mig genom åren.

After Christmas

Min och döttrarnas favoritsyssla efter jul är att besöka de närbelägna second hand butikerna. I förrgår åkte vi till Jörn och Röda Korsets butik Kupan.
Eftersom deras mellandagsrea innefattade en kasse för en 50-lapp, så blev det förstås en del grejer som åkte med hem. I dag var det dags för Skellefteå och Pingstkyrkans Second Hand. Får alltid kluvna känslor när jag ser vackert handarbete säljas för en tia. Som till exempel denna frivoliterade duk.

Alla som prövat att slå frivoliteter kan i alla fall erkänna handaskickligheten, även om det kanske  inte är en helt nödvändig produkt. Men hur mycket av det vi köper är egentligen nödvändigt? Hoppas i alla fall att den som tillverkade denna duk, kände skapandets glädje under alla de timmar som krävdes. Kanske den kan få ett andra liv som dekoration på en hatt?

I övrigt har mellandagarna bestått av trevligt umgänge med familjen, mat och sena nätter med sällskapsspel.

Fast en nyårs-kreation till yngsta dottern hann jag ändå med innan hon drog tillbaks till Stockholm.