Nytt år -nya utmaningar

 Varje nyårsafton brukar jag lyssna på Tennissons Nyårsklockorna och instämma i dess fromma önskan om "de tusenåra fredans rike". I år tyckte jag särskilt bra om på vilket sätt den blev uppläst av Helena Bergström.

Men denna önskan har tyvärr inte uppfyllts än och frågan är om manninskan har förmågan att skapa fred?
Vi kan i alla fall protestera på något sätt mot sakernas tillstånd även om det mest fungerar som terapi för oss. Ett exempel är att gå med i en fredsrörelse eller som en grupp brodöser i Umeå gör:Brodera för fred. Jag tackade ja till en inbjudan via Hemslöjdsföreningen och vi träffas varje vecka på det trevliga bokcaféet på Pilgatan i Umeå för att färdigställa ett gemensamt broderiprojekt. Det bygger på rutor 30x30 cm som ska sys ihop till en större textil och användas vid en manifestation senare i vår. Det är lite otillräcklig belysning i Caféet för min sviktande syn, men det uppvägs av den trevliga miljön och nöjet att få träffa andra fredsvänner och textilintresserade damer. 

Jag har också startat en studiecirkel via SV med en grupp hantverksintresserade från vårt hyreshus och vi träffas varje måndag förmiddag. Vi är ju alla 65 + och kan styra vår tid efter eget huvud. Temat är återbruk och vi har gott om tygbitar så det finns utrymme för fantasin.
Jag startar med att visa hur man kan väva med (oftast återbrukade) trasor utan vävstol. Vet inte vad denna teknik kan kallas men i och med att man syr över textilen med täta förstygn så kanske man kan hänföra den till en variant inspirerad av Boro. 

Denna flätade/vävda textil har jag ännu inte sytt några stygn över. Och det är inte heller använda tyger utan bör snarare hänföras till "spink". dvs tygbitar som blivit över när man sytt något. Spink kan också vara av annat material än textil - t. ex. skinn eller trä. Läs mer om vad man kan göra av spink på bloggen "Till spinkets lov" Där visar jag också exempel på andra sätt att ta tillvara tygrester. Genom att vi kan resa över hela världen både fysiskt men inte minst via Internet så låter vi oss inspireras av andra kulturers sätt att ta tillvara textiler och förvandla skräp till om inte alltid konst så åtminstone använbara tyger. 

Och att bara låta nålen vandra genom tyget är en helande process i sig. Men det är svårt att skaka av sig sin "uppfostran" från tidigare generationer att allt man gör ska vara nyttigt och användbart.  

Så jag tar gärna emot tips på vad jag kan göra av denna bit tyg. Kanske det skulle passa till en väska, men jag har så många väskor redan. 

Min hittills största textil i "Kawandystyle" la jag över den åldriga loppisfyndade fåtöljen. Jag tyckte den matchade min broderade  yllebonad med citat från Sara Lidman.

Klackmattan under fåtöljen sydde jag av vadmal som jag köpte på försvarets utförsäljning av diverse persedlar för många år sen. Det var på den "gamla goda tiden" när vi inte trodde att det någonsin skulle bli krig.  Det var foder till säckar som var avsedda att frakta sårade och döda soldater i.Jag färgade tyget och klippte klackar som jag sydde fast efter gammal teknik. Jag har haft stor glädje av detta material i många år. Hoppas fortfarande att jag inte klippt sönder något som vi kommer att behöva i framtiden. 

Jag hittade en påse med trasiga handdukar i logen där jag har merparten av materialet och slöjden som jag inte fick plats för i lägenheten i stan. Hade nog egentligen tänkt slänga handdukarna för de dög inte ens till mattrasor. Men en "Zokin" kan man ju alltid sy av den. Lämpligt handarbete framför TVn  

Nu citerar jag AI: Zokin  är en traditionell japansk rengöringsduk, ofta hemgjord genom att sy ihop lager av utslitna textilier som handdukar eller T-shirts, vilket främjar hållbarhet genom  konceptet mottainai (inte slösa). De används främst för att torka golv, bord och ytor, ofta med sashiko-sömnad för att förstärka tyget 

Jag passade också på att friska upp kunskapen att slå frivoliteter på Hemslöjdsföreningens textilträff förra veckan. Ledare var Eva-Karin Sandqvist som hade gjort sin brudkrona i tekniken.

Vi var 16 damer i olika åldrar som ville förstå vad detta var för typ av slöjd. En del hade ärvda skyttlar och även kunskaper med sig, men merparten var nybörjare. Imponerades väldigt av Maria som hade gjort alla dukar i boken som vi använde som studiematerial.

Det är ca 15 år sedan jag sist använde mina frivolitetsskyttlar.
Jag har en liten väska med redskap och material även till denna teknik. Har också prövat använda långa nålar och tycker att det är enklare att göra knutarna på rätt sätt med dem. Men jag har mest gjort småsaker som halsband och örhängen . Här finns en beskrivning på "needle tatting" ifall ni vill börja slå frivoliteter på nål. 

"Man har inte roligare än man gör sig" är mitt valspråk. Jag har verkligen haft roligt merparten av mitt drygt 80-åriga liv och har fortfarande roligt nu när jag upptäkt nygamla tekniker som jag inte unnat att ägna mig åt i någon större utsträckning under mitt företagarliv.