Leta i den här bloggen

torsdag 22 oktober 2020

Äntligen lättade restriktioner

 Det har varit en trist tystnad i över ett halvår nu på grund av ni-vet-vad. Särskilt glada är vi som är +70 över att det verkar lätta nu. Vi får förstås fortsätta att vara försiktiga och lyda order från "högre ort", men det verkar inte helt omöjligt att få delta i någon kulturaktivitet. Vill passa på att puffa för LEV-Sara Lidman som agitator och talare . Det är ett arrangemang på Medan i Norsjö den 4 november med Ellenor Lindgren. 

                               

Så har vi gjort vårt tionde inlägg i Bondskapodden. Ett samtal på bondska med Inger Sundström.
Välkomna att lyssna och kommentera.


onsdag 21 oktober 2020

Några utflykter

 Trots att vi 70+are har fått uppmaningen att stanna hemma, så kan det vara frestande att få delta i någon aktivitet utanför hemmet. De flesta som arrangerar kulturaktiviteter har ju vinnlagt sig om att följa folkhälsomyndighetens (något motsägelsefulla) råd. 
I lördags tog vi Gud i hågen och körde de sju milen till Sjön för att få lyssna på författaren Anita Salomonsson. Hennes senast publicerade bok är Huldas hus. Den har som titeln anger och som de flesta av hennes böcker, en eller flera kvinnor som huvudkaraktärer. Det är hoppfullt att veta att en dam som fyllt 85 fortfarande kan skriva fängslande böcker. 

Anita i samspråk med Kristina Friberg efter föreläsningen

Arrangemanget var ett inslag i Skellefteås Berättarfestival. 

I måndags besökte jag Inger Sundström i Norsjö som jag länge velat intervjua för ett avsnitt i Bondskapodden. Hennes berättelse var också fängslande och tankeväckande. Inslaget kommer att finnas under länken i bloggen Norsjöbygdens berättare inom kort.  

I går var det dags för undertecknad att sitta på scenen och bli utfrågad av Madeleine Edlund om mitt liv som textilare, bloggare och poddare.

Det var på Tesalongen som Kultur för seniorer arrangerar. Kultur för seniorer är en del i Umeå kommuns kulturverksamhet, och innehåller ett varierat utbud för de som uppnått +65.
Föredömligt  coronasäkrade.
 Det vore ju önskvärt att alla kommuner kunde erbjuda något liknande.

Hann också med att besöka Umeå konsthall där Viktoria Anderssons utställning "Tiden Lider" visas fram till den 10 januari 2021.


torsdag 15 oktober 2020

Dagarna, dagarna...

 ..de går även om inte allt är som förr i världen. " Hä gar da hä gar dalit å" var ett ordspråk som min farmor använde. Kanske applicerbart även på våra dagar? 
Jag och min man brukar roa oss med att se repriserna på "Hem till Byn". Det är en serie som fortfarande är sevärd - och tänkvärd. Första avsnittet spelades in 1971 och det sista ( nr 58) 2006. Alla avsnitt med manus av Bengt Bratt. Stort igenkännande . Det hade varit intressant om Bengt Bratt fortsatt med serien ytterligare något årtionde. 
Sticka enklare mönster går ju utmärkt samtidigt som man tittar på TV. Så det har blivit en sjal med matchande pannband till svägerskan som fyllt 80 i höst.


Nu i mitten på oktober har de flesta löven ramlat ner från rönnen och fåglarna har ätit upp bären.
Men den var grann en kort period. Nätterna är kalla nu , så vi kan vänta oss snö när som helst.



söndag 27 september 2020

Återgått till normalläge?

Denna tid har som bekant inte varit någon annan lik. Det har förstås påverkat oss i olika hög grad, beroende på ifall vi varit direkt angripna av coronaviruset eller inte. Men ingen har väl känt sig helt opåverkad? Vi i vår familj hör till de lyckligt lottade som inte haft någon fysisk känning av viruset - hittills. Men faran är ju ingalunda över, trots att vi gör vårt bästa att hålla avståndet och tvätta händerna som den gode Anders Tegnell uppmanar oss till. 

Jag förlorade en tid helt lusten att slöjda - något som varit mitt liv ( av och till) de senaste 70 åren.
Fick istället en anna lust, vilket jag är tacksam över. Nu är min text om mina anmödrar ute på korrekturläsning, och jag väntar med spänning på reaktionerna. 



Min slöjdarlust håller också så sakterliga på att återkomma. Jag har med hjälp av min goda vän Karin tvingat mig tillbaks till stickmaskinerna, och det visade sig vara nästan lika roligt som förut. Övade på att sticka sockar på olika sätt och maskiner. Det fungerade över förväntan att sticka sockar på  Silver Reed 860 enkelbädd  med dubbelvikt fejkresår. Hör gärna av er om ni vill ha mönster. 

För att minska på lagret av vävgarner testade jag också att sticka bordstrasor av dubbelt lintowgarn.
Efter att ha fått hjälp av min kompis Elisabets särbo att justera resårbädden så kunde jag sticka halvpatent på grovstickaren. Det blev en lämplig kvalitet som också känns hyfsat miljövänlig.


Förutom skrivandet så har jag ägnat mig åt att sortera och städa i skåp och lådor. Jag har ännu inte lyckats göra mig av med samlargenen, så att slänga tyger eller annat som kan vara material till slöjd är för mig hart när omöjligt. 

Jag har försökt att färdigställa en del ( av mig själv eller av anmödrar) påbörjade alster. Det har också känts meningsfullt. 






På loppis hos min goda vän Tina hittade jag en bandvävstol som inte gick att motstå. Där var ett påbörjat band som jag färdigställt. Kanske blir det ett band till någon ny väska av nåt yllespink.
Jag har för övrigt en särskild blogg för mina återbruksprojekt som jag kallar "Till Spinkets Lov".


Och äntligen kom jag mig för att dra på den halsduksvarp som jag varpade i våras. Den lilla hemmasnickrade vävstolen som jag köpt av en dam i grannbyn Rålund för 30-talet år sedan fungerar bra till mindre vävar. Den ryms också fint uppe i vår hall och matchar mina batikgardiner från 70-talet och dito lampa. 


Vävkurserna har ju också varit lagda på is sen i våras. Men nu när vi fått klartecken från studieförbundet att återuppta kurserna ifall vi håller avstånd, så har de flesta i vår förening träffats ( på olika tider för att undvika trängsel) några gånger. Mer om vår förening Vävskälet kan läsas här.  






 


torsdag 9 juli 2020

Skriver vidare om anmödrarna.

Mitt slöjdande har tagit paus, och jag skriver vidare. Det är spännande att forska efter fakta, och se vad som finns bevarat i form av hus och platser där man som barn lekt.
Minnet kan också spela ett spratt, och jag tillåter mig att fantisera , med Torgny Lindgrens ord ringande i öronen: " En författare ska vara återhållsam med sanningen".

Jag har haft ett par trevliga dagar på jakt efter mina anmödrar. Både farmor och mormor föddes och levde på vackra platser, och det är med glädje jag konstaterar att de fortfarande bor människor där, som dessutom är vänliga nog att visa mig runt på ägorna.
Här sitter jag och njuter tillsammans med släktingar som vistas hela eller delar av året på min farmors födelseplats. Välskött och förstås ombyggd sedan 1870-talet när de första nybyggarna slog ner sina bopålar där.
En vacker rönnhäck visar vägen upp till bostadshuset.
Platsen gör verkligen skäl för namnet Rönnbacken
En jordkällare klarade man sig inte utan innan kylskåpet var uppfunnet.

Sjön heter platsen där min mormor bodde större delen av sitt liv. Den är troligen mer berömd för att vara författaren P O Enqvists födelseort, och har även fött flera andra författare, som Anita Salomonsson och hennes bror Kurt. 
Vår guide Marianne visar med rätta stolt upp en bok av Anita Salomonsson
" Vattenbärerskan", som nu även finns att få som ljudbok. 
"Mormors hus" som det såg ut på 50-talet.
...och som det ser ut idag.
Hoppas att jag hinner färdigställa berättelsen om mina anmödrar, innan glömskans dimmor sveper mig bort till andra världar. 



söndag 24 maj 2020

Nya tider - nya utmaningar- Utställning 2020

Inte trodde jag att det skulle få denna effekt, distanseringen från människorna som vi 70-plussare är tvingade - eller kanske jag ska säga rekommenderade - till. Efter en närmast manisk vecka med sömnad av väskor av olika vävda och broderade smärre bitar, och olika sparade tyger, så har min slöjdariver övergått till något helt annat. Jag frestades att tacka ja till ett erbjudande som kom i mitt facebookflöde: "Påbörja ditt skrivande i påsk". Det resulterade i sin tur i att jag accepterade att delta i en digital skrivarkonferens i mitten på maj.
Jag har länge funderat på om jag skulle kunna berätta om mina anmödrar. I första hand mormor och farmor. De har bägge haft olika utmaningar i sina liv. Olyckor, sorger och tungt arbete som så många andra i sin generation. Min farfar fick en utmärkelse för sin "röjdarbragd", men jag tror att utan sin fru skulle han knappast klarat det livet.
Det var enormt stenig mark som han hade att bryta,som man kan se på fotot, så visst kan även farfars historia vara värd att berättas, men jag känner att min uppgift främst är att belysa kvinnornas värld.Här kan man också ana att hästen hade en stor betydelse för familjen. 
Pärla heter hästen, som var farfar Petters ögonsten. 

Detta är bröllopsfotot taget i Skellefteå år 1894. Farmor Teresia är 19 år. Tyvärr så finns inte klänningen bevarad. Kanske det var ett lån från någon äldre släkting? Tror inte att paret hade några kontanter att köpa brudklänning för. 
Sommarens utställning "Anmödrars garderob" kanske inte blir så välbesökt i sommar på grund av den rådande situationen, men jag tror att det går utmärkt att hålla avståndet ute i f.d. höladan. 
Jag öppnar den i vilket fall som helst den 6 juni klockan 12.00.
Välkomna att besöka den och min slöjdbod på logen. Ring för säkerhets skull innan 070-3955094



torsdag 7 maj 2020

Tunnbrödets Dag i coronatider

Nu har min slöjdareufori lagt sig något och jag försöker istället förkovra mig i andra "tekniker". Att använda olika verktyg för att mötas i realtid , men på distans till exempel. Vi har haft påskmiddag med barn och barnbarn via Zoom, såväl som Riksvävarnas årsmöte och träffar med Vävskälets medlemmar.
Jag har dock fortsatt att besöka vävstugan i Petiknäs varje vecka och vävt ut ett par gardinsvävar.

Faktum är att man arbetar effektivare när man är ensam med endast Radions P1 som sällskap. Men saknar ändå de fysiska träffarna med mina vävkollegor.
Skellefteälven nedanför Rengårds kraftverksdamm
Det kan ibland vara svårt att hålla humöret uppe, särskilt när vädret också verkar vara mot oss, men vi vet ju att det kommer en vår och sommar oavsett, och jag kommer att fira Tunnbrödets dag med att baka på lördag, även om det inte blir lika publikt som förut.

Jag lägger upp min gamla bakfilm så får ni lite bondska på köpet. Jag sörjer att vår dialekt inte används av den yngre generationen ( med några få undantag). Fast det verkade vara väldigt populärt att lyssna på min kusin Erik och hans låtar när Norsjöbygdens Berättare hade en föreställning: Bondska i Tal och Ton i februari.