Underbart är kort

 Min blogg uppdateras inte som ni ser så ofta. Använder den mest som en "månadsbok" för mitt eget minne. Men ni är förstås välkomna att ta del av vad jag håller på med nuförtiden ifall det kan intressera.

Februari är vår kortaste månad och försvann snabbt trots att vädret inte alltid varit idealiskt. Men vi har i alla fall fått tillbaks ljuset och det känns enklare att ta bussen ner till stan på eftermiddagar och kvällar. 

Jag försöker hålla mig sysselsatt . Det är inte svårt. Svårigheten är att välja mellan olika aktiviteter som kolliderar i tid. 

Jag har äntligen fått ihop deltagare till en "återbrukscirkel" här i huset Gnejsen. Det är som tidigare sagts roligt att träffa likasinnade som också älskar textilt hantverk. En del av oss har fortfarande kvar en hel del material och delar gärna med oss till de andra som har skänkt sina lager till secondhandbutiker.

Jag brukar visa olika tekniker som jag lärt mig via YouTube. Men deltagarna får naturligtvis slöjda med vilken teknik de önskar och kan hantera. 

Ett annat gäng som jag blivit inbjuden till är en grupp ur "Fårägare i Västerbotten" som brukar träffas en gång per månad för att slöjda tillsammans. Nu stod våttovning på schemat. Det var den teknik som jag startade med när jag först blev egen företagare. Det kräver en del kroppskrafter och uthållighet, men denna grupp har hittat olika finurliga hjälpmedel.

Lysistrate är ett Umeåbaserat feminististk fredsnätverk som använder sig av textilt hantverk för att sprida sitt budskap. De inbjöd allmänheten att delta i sitt senaste projekt "Brodera för fred". Det lät som ett projekt i min smak så jag tog mod till mig och besökte deras bas på Café Pilgatan. Där har jag nu fått nya vänner som också brinner för fred och textilt hantverk. Det färdiga kollektiva verket ska så småningom visas på ett evenemang i Umeå. Idag är sista dagen att lämna in sitt broderi.  Håll utkik på när evenemanget äger rum. Enklast genom att följa Bokcafé Pilgatan på Facebook  

En försvarlig hög av broderier

Min nyfunna franska vän 

I övrigt fortsätter jag med vävningen på Ersboda slöjdförening. Just nu med en lite bråkig väv som lockar mig till ett experiment inspirerat av förra helgens besök på utställningen på Sven Harrys konstmuseum. En fantastisk utställning kallad "Livet och trasornas väv".

Återkommer när jag monterat den. 

Resan till Stockholm var kort men väldigt innehållsrik och trevlig. Min dotter guidade mig så jag inte behövde irra runt på egen hand. 

Vi hann ckså med besök på Liljevalchs samt avslutade med teatern Män som Väver. Tankeväckande med ett överraskande slut. Läs gärna DNs recention eller ännu hellre - gå på teatern och bilda er en egen uppfattning. 

Utställningen på Sven Harrys var också sevärd och tankeväckande. Många unga vävare var representerade, men nog står sig Helena Hernmark fortfarande som den mest framstående bildväverskan i vår tid. 

Barbro Nilssons draperi "Kärnfrukt" skäms inte heller för sig. Det är vävt i ull och lin i tuskaft och panama och bubbeleffekten blir synlig först när det klippts ner från vävstolen. 

Vi fick även en guidning i lägenheten med fantastiska mattor  designade Märta Måås Fjätterström och Barbro Nilsson . 

På Liljevalchs var det ett väldigt blandat utbud av konst som sig bör. Jag fascinerades särskilt av de samiska textila inslagen med broderi på tyll.

Efter att vi sett teaterföreställningen Män som väver fick vi en rundvandring på scen för att beundra scenografin på nära håll. Det var Petter Hellsing som lånat ut utrustningen och konsten till scenografin. Väldigt imponerarande den också. 

Månadens sista textilträff på Hemslöjdsföreningens lokal i Umeå var också inspirerande. 

Det var Rebecca och Helena Weegar som guidade oss i bojagitekniken. 

Den tekniken gör sig bäst som gardin eller kanske lampskärm, för att de fina effekterna med fällsömmen ska komma till sin rätt. 

Nytt år -nya utmaningar

 Varje nyårsafton brukar jag lyssna på Tennissons Nyårsklockorna och instämma i dess fromma önskan om "de tusenåra fredans rike". I år tyckte jag särskilt bra om på vilket sätt den blev uppläst av Helena Bergström.

Men denna önskan har tyvärr inte uppfyllts än och frågan är om manninskan har förmågan att skapa fred?
Vi kan i alla fall protestera på något sätt mot sakernas tillstånd även om det mest fungerar som terapi för oss. Ett exempel är att gå med i en fredsrörelse eller som en grupp brodöser i Umeå gör:Brodera för fred. Jag tackade ja till en inbjudan via Hemslöjdsföreningen och vi träffas varje vecka på det trevliga bokcaféet på Pilgatan i Umeå för att färdigställa ett gemensamt broderiprojekt. Det bygger på rutor 30x30 cm som ska sys ihop till en större textil och användas vid en manifestation senare i vår. Det är lite otillräcklig belysning i Caféet för min sviktande syn, men det uppvägs av den trevliga miljön och nöjet att få träffa andra fredsvänner och textilintresserade damer. 

Jag har också startat en studiecirkel via SV med en grupp hantverksintresserade från vårt hyreshus och vi träffas varje måndag förmiddag. Vi är ju alla 65 + och kan styra vår tid efter eget huvud. Temat är återbruk och vi har gott om tygbitar så det finns utrymme för fantasin.
Jag startar med att visa hur man kan väva med (oftast återbrukade) trasor utan vävstol. Vet inte vad denna teknik kan kallas men i och med att man syr över textilen med täta förstygn så kanske man kan hänföra den till en variant inspirerad av Boro. 

Denna flätade/vävda textil har jag ännu inte sytt några stygn över. Och det är inte heller använda tyger utan bör snarare hänföras till "spink". dvs tygbitar som blivit över när man sytt något. Spink kan också vara av annat material än textil - t. ex. skinn eller trä. Läs mer om vad man kan göra av spink på bloggen "Till spinkets lov" Där visar jag också exempel på andra sätt att ta tillvara tygrester. Genom att vi kan resa över hela världen både fysiskt men inte minst via Internet så låter vi oss inspireras av andra kulturers sätt att ta tillvara textiler och förvandla skräp till om inte alltid konst så åtminstone använbara tyger. 

Och att bara låta nålen vandra genom tyget är en helande process i sig. Men det är svårt att skaka av sig sin "uppfostran" från tidigare generationer att allt man gör ska vara nyttigt och användbart.  

Så jag tar gärna emot tips på vad jag kan göra av denna bit tyg. Kanske det skulle passa till en väska, men jag har så många väskor redan. 

Min hittills största textil i "Kawandystyle" la jag över den åldriga loppisfyndade fåtöljen. Jag tyckte den matchade min broderade  yllebonad med citat från Sara Lidman.

Klackmattan under fåtöljen sydde jag av vadmal som jag köpte på försvarets utförsäljning av diverse persedlar för många år sen. Det var på den "gamla goda tiden" när vi inte trodde att det någonsin skulle bli krig.  Det var foder till säckar som var avsedda att frakta sårade och döda soldater i.Jag färgade tyget och klippte klackar som jag sydde fast efter gammal teknik. Jag har haft stor glädje av detta material i många år. Hoppas fortfarande att jag inte klippt sönder något som vi kommer att behöva i framtiden. 

Jag hittade en påse med trasiga handdukar i logen där jag har merparten av materialet och slöjden som jag inte fick plats för i lägenheten i stan. Hade nog egentligen tänkt slänga handdukarna för de dög inte ens till mattrasor. Men en "Zokin" kan man ju alltid sy av den. Lämpligt handarbete framför TVn  

Nu citerar jag AI: Zokin  är en traditionell japansk rengöringsduk, ofta hemgjord genom att sy ihop lager av utslitna textilier som handdukar eller T-shirts, vilket främjar hållbarhet genom  konceptet mottainai (inte slösa). De används främst för att torka golv, bord och ytor, ofta med sashiko-sömnad för att förstärka tyget 

Jag passade också på att friska upp kunskapen att slå frivoliteter på Hemslöjdsföreningens textilträff förra veckan. Ledare var Eva-Karin Sandqvist som hade gjort sin brudkrona i tekniken.

Vi var 16 damer i olika åldrar som ville förstå vad detta var för typ av slöjd. En del hade ärvda skyttlar och även kunskaper med sig, men merparten var nybörjare. Imponerades väldigt av Maria som hade gjort alla dukar i boken som vi använde som studiematerial.

Det är ca 15 år sedan jag sist använde mina frivolitetsskyttlar.
Jag har en liten väska med redskap och material även till denna teknik. Har också prövat använda långa nålar och tycker att det är enklare att göra knutarna på rätt sätt med dem. Men jag har mest gjort småsaker som halsband och örhängen . Här finns en beskrivning på "needle tatting" ifall ni vill börja slå frivoliteter på nål. 

"Man har inte roligare än man gör sig" är mitt valspråk. Jag har verkligen haft roligt merparten av mitt drygt 80-åriga liv och har fortfarande roligt nu när jag upptäkt nygamla tekniker som jag inte unnat att ägna mig åt i någon större utsträckning under mitt företagarliv. 

Årets sista månad ( och dag)

" Vi upplever tid olika beroende på situation. När vi har roligt känns tiden som den går fort medan den känns långsam vid tristess eller väntan" svarar AI när jag frågar vad TID är.

Det måste betyda att jag ständigt har roligt eftersom jag upplever att tiden går snabbare och snabbare.

Nu är det bara timmar kvar på året 2025 och jag undrar som vanligt: Vart tog tiden/året vägen?

Inte har alla timmar varit roliga, men likväl har året gått i raketfart. Vi får väl se hur 2026 kommer att te sig. Hoppas på att få behålla de färdigheter jag har kvar i fråga om sinnen och rörlighet.

Efter att ha bytt plats på hobbyrummet har jag nu plats för både vävstol. symaskin och stickmaskin.

Det är för kallt att sitta i gungstolen på balkongen och handarbeta nu, men sitter gärna i fåtöljen jag ärvt och handarbetar med mindre projekt när jag vill titta på TV eller följa mina "vänner" på YouTube.

 Inspirerades att göra små julgransprydnader 

En hel del tid har jag tillbringat på Ersboda Slöjdförenings lokal där jag är med i Vävsektionen.

Vi hade avslutning på vävcirkeln för nybörjare och jag blev uppvaktad med blomma och ett brickbandskit. 
Ett band som en av eleverna förärat mig förvandlade jag till en liten julgran. 

Vi fick tillbaks de färdigbrända och glaserade keramikalster som vi gjorde i Marie Ahlbergs fina ateljé.

Anita hade snällt nog hjälpt oss med glaseringen och levererade de färdiga alstren. Visst syns det att vi är amatörer i ämnet keramik, men vi hade en riktigt trevlig dag i den välutrustade keramikverkstan.

 

Tror dock att jag håller mig till textil som mitt främsta uttryck. Vävning är ju verkligen både roligt och en annan form av "work out". Har äntligen kommit igång med en trevlig mattväv på Ersboda. 

Jag väver med dubbelt mattlin växlat med tunna trasor, men jag blev inte helt nöjd med designen. Tror att jag ska hålla mig till enbart den ljusa varianten. evenuellt med en bård av blått i början och slutet.

Sista veckorna på året befinner jag mig i min hemby Rengård. Det är alltid lika skönt att komma hem och fira jul med famljen. 

Här har jag fortfarande tillgång till vävstolar, stickmaskiner och mycket material.Jag har vävt ytterligare en matta på den enkla men roliga väven i kypertrutor med tuskaftrandning. 

Stckmaskinerna får vänta till våren. Jag har stickat sockar till barn och barnbarn för hand eftersom det är så skönt att känna ullgarnet i händerna. Och det har också försiktigt önskats att jag om möjligt kunde laga uppnötta sockhälar från förra året. Stickar nya hälar ifall hålet är för stort för att kunna lagas på ett snyggt sätt.

När jag ändå är inne på återbruk måste jag visa mina senaste tabletter gjorda av mattrasor.

Tycker att det är så praktiskt med tabletter som skyddar de eventuella dukar eller löpare man har på borden när man äter och kanske spiller kaffe .

Trots att symaskinen står på bordet så är det enda jag sytt på den kantbandet - övrigt är sytt för hand enligt "slowstitchmetoden". 

Jag älskar vävning i alla former. 

Min vävkammare här i Rengård rymmer två fullstora vävstolar och en liten för enbart tuskaft. Dessutom har jag två vävstolar att tillgå uppe i bagarstugans vind. 

På väggen hänger mitt första och enda försök att väva finnväv. Det blev inte det perfekta spinnrockshjulet jag önskat mig, så jag har inte vågat mig på något mer i den tekniken. Men jag beundrar de som behärskar den till fullo. 

En annan vävnad som hänger i min vävstuga är jag mer nöjd med eftersom den fyller även en praktisk funktion som hållare för tidskrifter från mina favoritföreningar : Hemslöjden och Riksvävarna.  

Nu har jag påbörjat den tredje mattan i kypert. Den är rolig att väva och jag njuter till fullo av att kunna förvandla de färdigklippta mattrasorna till något användbart.

Gott slut och ett riktigt Gott Nytt Slöjdår önskar jag er alla!

November - den svarta månaden med vissa ljuspunkter

Idag är det den Svarta Fredagen - något av allt som vi importerat från USA,  Personligen är jag kluven till detta fenomen. Visst är det bra att butikerna kan sätta ner sina priser ( ifall det är vad som verkligen sker?).

Vi uppmanas att konsumera mera för att få hjulen att rulla igen. Jag som levt halva mitt liv som producent och försäljare av varor borde väl inte ifrågasätta detta? Men jag tror att det kan locka oss att köpa sådant som vi verkligen inte behöver. Och vad är det vi behöver? Det svaret varierar förstås , men ett är jag i alla fall övertygad om - vi behöver skapa.

Alla har inte möjlighet att skapa med sina händer pga olika handikapp, och då får man hitta andra vägar. Där kan datorn vara till god hjälp. Men nu har äntligen vetenskapen genom forskning kommit fram till att det är bra både för den fysiska men inte minst den psykiska hälsan att skapa med sina händer. 

Så jag fortsätter att slöjda och ibland även leda kurser och workshops i olika tekniker. Nu senast har jag hållit en studiecirkel i vävning för nybörjare och ett par workshops i ryavävning i ram och bildvävning. 

Det är en fröjd att se hur "eleverna" (som oftast har långt större akademiska och teoretiska kunskaper än vad jag lyckats erhålla) gläds när de äntligen är framme vid momentet Skapande. Det är ju många moment att gå igenom innan man nått dit vad gäller vävning i vävstol. 

En av våra unga elever är redan jätteduktig på att väva brickband. Det är sannerligen inte den enklaste vävtekniken. Kanske vi "gamla vävtanter" får lära den av henne inom en nära framtid?

Vid ett besök hos Kia i Tväråbäck visade hon oss en rya designad Märta Måås Fjätterström. Då måste jag också visa en rya som min man knöt när han var matros på båten Raunala för över 60 år sedan:

Jag har denna månad också hållit en workshop i tekniken : Väva rya i Ram. 

Och så har  äntligen kommit igång med att använda den lilla bandvävstolen jag inköpt på loppis för länge sedan. Det blir band till hankar i mina små gästhanddukar i våffelväv. Enklast möjliga mönster. 

Den 21 denna månad var det åter dags för julmarknad på Ersboda Slöjdförening. 

Stickmaskinerna LK150 är enkla men fina stickmaskiner när man vill börja sticka på maskn. Brukar rekommendera att starta med denna modell ifall man vill bli stickmaskinist. Här håller jag en introduktionsträff med ett par nyblivna maskinsägare.

Månaden avslutafes med en trevlig träff med kompisen Anita i hennes dotters keramikverkdtad, tillsammans med två av de egna döttrarna. 

Kul att få återuppleva känslan av lera mellan händerna för första gången på över 40 år.

Anita visar några av sina tidigare objekt för oss imponerade workshopsdeltagare

Några fina små dukar som mina anmödrar virkat förtjänar att komma fram ur lådorna lagom till advent.

De får bli mobiler som symbolicerar snöflingor i väntan på riktig snö. Trevlig advent önskar jag er alla: