Första sorgemånaden Juli är förbi, men sorgen och saknaden består.

 Denna blogg har ju mest handlat om mitt hantverkande och inte så mycket privata funderingar.

Men det vore omöjligt att helt förbise de svåra händelserna i livet.
Jag har varit en oförtjänt lyckligt lottad människa i över 80 år. Mina sju barn är alla i livet och inga livsotande sjukdomar har drabbat någon av oss. Naturligtvis har vi alla haft våra prövningar och livet har inte alltid varit en dans på rosor, men hur många kan få ha en sådan sammanhållen familj som vår?

Släktträff för 10 år sedan

Den 2 Juli i år dog min 91-årige man och  livskamrat sedan snart 60 år. Den händelsen ( och sjukdomstiden innan ) förde oss ännu närmare varandra.Vi hade ett fantastiskt stöd av varandra och den proffsiga personalen på geriatriken.

Nu försöker jag vänja mig med tanken på att inte självklart kunna vända mig till min man med frågor om gamla tider, släktförhållanden och världsläget  och sist men inte minst få prata vårt språk Norsjöbondskan varje dag.  

Vi firade att vi varit gifta i 50 år på Bali. Året var 2018.

Jag använde den första tiden som änka till att sy en textil urna. Jag använde mig av naturmaterial ( som reglerna föreskriver) Lin, silke och tyg från en bomullsskjorta som var min mans favoritplagg under hans semestrar på Bali. 

Det har också varit en fantastisk möjlighet att kunna få komma tillbaks till Rengård och känna närheten till det förflutna och vi uppskattade bägge att hemmet kunde vara i släktens ägo även fortsättningsvis. Det blev verklighet tack vare att vår dotter Cajsa med familj flyttade hem efter 20 år på Irland och tog över ägandet. De flesta av barnen bor numera i Västerbotten vilket också är en välsignad sak. Vi fortsätter att träffas och umgås även om livet tar olika vägar för oss alla.