Mars = sommartid?

 I våra trakter förknippar vi inte mars månad med sommar. Icke förty så ska vi ställa om till `sommartid`den 29 mars. Vädret har varit växlande mellan snöglopp, regn och några dagar med sol.

Det är lite för svalt för att sitta på balkongen och spinna ännu. Den fungerar dock bra som förråd. 

Vad mars däremot kännetecknas av är årsmöten. Jag har trappat ner en del föreningsåtaganden, men är förstås fortfarande medlem i Riksvävs regionförening: Västerbottensvävarna och Västerbottens läns Hemslöjdförening samt Ersboda Slöjdförening. Förutom dessa intresseföreningar så vill jag genom medlemskap i Svenska Freds och SaraLidmansällskapet stötta arbetet med att sprida hopp och mening med att vara "männisch".

Fick förtroendet att sitta ordförande på Västerbottensvävarnas årsmöte. Det var en trevlig sammankomst i byn Gärdsmark där jag bl.a. fick träffa medlemmar från "min" gamla vävförening Vävskälet.

                                       Vi fick också tillfälle att besöka byns vävstuga där bl.a. denna fina matta fanns. 

Vi är några grannar som fortsätter att träffas på måndagförmiddagarna och slöjda tillsammans.
Ett fint trasvävt babytäcke har blivit färdigt.

Själv är jag väldigt förtjust i denna teknik att "väva" med trasor i både varp och inslag för att sedan sy med förstygn ( eller andra broderistygn) över hela ytan. 

 
Det blir också den teknik jag väljer att sprida när det är min tur att leda textilkvällen på Hemslöjdens torsdagsträff den 5 mars. Det är övervägande damer i övre medelåldern som deltar, men några yngre tjejer och i sällsynta fall nån kille kan också dyka upp. 

Denna månad kom jag äntligen mig för att sy västar av det tyg som jag vävt för flera år sedan.  Inget tyg som matchade den blålila färg som garnet i den väv som tyvärr blev för kort för ändamålet, fanns att hitta i hela staden. Men jag hittade en kjol på PMU som passade i både färg och kvalitet.

60 kronor fattigare tog jag mig an projektet som inspirerats av tidskriften Handwoven April 2021.

Den ljusa västen är vävd med silke i inslag och kantad med skinn ( Skinnet är även det återbrukat från en kjol som jag tyvärr växt ur). Sidenblusen under västen sydde jag för ca 50 år sen. Den var i mitt tycke för kort i ärmarna så jag förlängde dem med en bit ur en sidenslips från Returbutiken. 

 

De olika studieförbunden tävlar med att arrangera olika kurser och workshops i diverse hantverkstekniker nu när vetenskapen äntligen insett nyttan ( förutom nöjet) med att arbeta med sina händer - när det dessutom verkar sammanfalla med ett ökat intresse även bland yngre och medelålders. 

Jag tar också tillfället i akt att förkovra mig i en gammal teknik när Jolanda håller workshop i: språngning i NBVs lokaler.

Jag har inte prövat denna teknik att framställa textilier trots att jag vet att min mor testade det någon gång på 70-talet. Då kallades det nog pinnband. 
Jolanda har förberett väven och varpat i en ram gjord av pil (eller kanske vide?) på forntida vis.

Min lilla påse är långt ifrån perfekt, men fungerar att hålla nystanet av silkegarn på plats.

Så har äntligen min krånglande gardinväv blivit utvävd och en ny liten väv dragits på. 
Det ska bli smala dukar till fönsterbrädorna i mitt gamla kök och har samma färgställning som gardinerna jag vävt tidigare. Ursprungsmönstret finns att se på Dahlbergsgården i Bastutjärn Norsjö. 

Jag har också tagit hem några saker som jag vävt i Vävstugan på Ersboda. Till tabletterna vävde jag bland annat in bambupinnar från en trasig sushimatta och paradhandduken i daldräll vävdes av den allra sista biten varp. Mönstret går att hitta i tidskriften Väva 1 från 1976.

Underbart är kort

 Min blogg uppdateras inte som ni ser så ofta. Använder den mest som en "månadsbok" för mitt eget minne. Men ni är förstås välkomna att ta del av vad jag håller på med nuförtiden ifall det kan intressera.

Februari är vår kortaste månad och försvann snabbt trots att vädret inte alltid varit idealiskt. Men vi har i alla fall fått tillbaks ljuset och det känns enklare att ta bussen ner till stan på eftermiddagar och kvällar. 

Jag försöker hålla mig sysselsatt . Det är inte svårt. Svårigheten är att välja mellan olika aktiviteter som kolliderar i tid. 

Jag har äntligen fått ihop deltagare till en "återbrukscirkel" här i huset Gnejsen. Det är som tidigare sagts roligt att träffa likasinnade som också älskar textilt hantverk. En del av oss har fortfarande kvar en hel del material och delar gärna med oss till de andra som har skänkt sina lager till secondhandbutiker.

Jag brukar visa olika tekniker som jag lärt mig via YouTube. Men deltagarna får naturligtvis slöjda med vilken teknik de önskar och kan hantera. 

Ett annat gäng som jag blivit inbjuden till är en grupp ur "Fårägare i Västerbotten" som brukar träffas en gång per månad för att slöjda tillsammans. Nu stod våttovning på schemat. Det var den teknik som jag startade med när jag först blev egen företagare. Det kräver en del kroppskrafter och uthållighet, men denna grupp har hittat olika finurliga hjälpmedel.

Lysistrate är ett Umeåbaserat feminististk fredsnätverk som använder sig av textilt hantverk för att sprida sitt budskap. De inbjöd allmänheten att delta i sitt senaste projekt "Brodera för fred". Det lät som ett projekt i min smak så jag tog mod till mig och besökte deras bas på Café Pilgatan. Där har jag nu fått nya vänner som också brinner för fred och textilt hantverk. Det färdiga kollektiva verket ska så småningom visas på ett evenemang i Umeå. Idag är sista dagen att lämna in sitt broderi.  Håll utkik på när evenemanget äger rum. Enklast genom att följa Bokcafé Pilgatan på Facebook  

En försvarlig hög av broderier

Min nyfunna franska vän 

I övrigt fortsätter jag med vävningen på Ersboda slöjdförening. Just nu med en lite bråkig väv som lockar mig till ett experiment inspirerat av förra helgens besök på utställningen på Sven Harrys konstmuseum. En fantastisk utställning kallad "Livet och trasornas väv".

Återkommer när jag monterat den. 

Resan till Stockholm var kort men väldigt innehållsrik och trevlig. Min dotter guidade mig så jag inte behövde irra runt på egen hand. 

Vi hann ckså med besök på Liljevalchs samt avslutade med teatern Män som Väver. Tankeväckande med ett överraskande slut. Läs gärna DNs recention eller ännu hellre - gå på teatern och bilda er en egen uppfattning. 

Utställningen på Sven Harrys var också sevärd och tankeväckande. Många unga vävare var representerade, men nog står sig Helena Hernmark fortfarande som den mest framstående bildväverskan i vår tid. 

Barbro Nilssons draperi "Kärnfrukt" skäms inte heller för sig. Det är vävt i ull och lin i tuskaft och panama och bubbeleffekten blir synlig först när det klippts ner från vävstolen. 

Vi fick även en guidning i lägenheten med fantastiska mattor  designade Märta Måås Fjätterström och Barbro Nilsson . 

På Liljevalchs var det ett väldigt blandat utbud av konst som sig bör. Jag fascinerades särskilt av de samiska textila inslagen med broderi på tyll.

Efter att vi sett teaterföreställningen Män som väver fick vi en rundvandring på scen för att beundra scenografin på nära håll. Det var Petter Hellsing som lånat ut utrustningen och konsten till scenografin. Väldigt imponerarande den också. 

Månadens sista textilträff på Hemslöjdsföreningens lokal i Umeå var också inspirerande. 

Det var Rebecca och Helena Weegar som guidade oss i bojagitekniken. 

Den tekniken gör sig bäst som gardin eller kanske lampskärm, för att de fina effekterna med fällsömmen ska komma till sin rätt. 

Nytt år -nya utmaningar

 Varje nyårsafton brukar jag lyssna på Tennissons Nyårsklockorna och instämma i dess fromma önskan om "de tusenåra fredans rike". I år tyckte jag särskilt bra om på vilket sätt den blev uppläst av Helena Bergström.

Men denna önskan har tyvärr inte uppfyllts än och frågan är om manninskan har förmågan att skapa fred?
Vi kan i alla fall protestera på något sätt mot sakernas tillstånd även om det mest fungerar som terapi för oss. Ett exempel är att gå med i en fredsrörelse eller som en grupp brodöser i Umeå gör:Brodera för fred. Jag tackade ja till en inbjudan via Hemslöjdsföreningen och vi träffas varje vecka på det trevliga bokcaféet på Pilgatan i Umeå för att färdigställa ett gemensamt broderiprojekt. Det bygger på rutor 30x30 cm som ska sys ihop till en större textil och användas vid en manifestation senare i vår. Det är lite otillräcklig belysning i Caféet för min sviktande syn, men det uppvägs av den trevliga miljön och nöjet att få träffa andra fredsvänner och textilintresserade damer. 

Jag har också startat en studiecirkel via SV med en grupp hantverksintresserade från vårt hyreshus och vi träffas varje måndag förmiddag. Vi är ju alla 65 + och kan styra vår tid efter eget huvud. Temat är återbruk och vi har gott om tygbitar så det finns utrymme för fantasin.
Jag startar med att visa hur man kan väva med (oftast återbrukade) trasor utan vävstol. Vet inte vad denna teknik kan kallas men i och med att man syr över textilen med täta förstygn så kanske man kan hänföra den till en variant inspirerad av Boro. 

Denna flätade/vävda textil har jag ännu inte sytt några stygn över. Och det är inte heller använda tyger utan bör snarare hänföras till "spink". dvs tygbitar som blivit över när man sytt något. Spink kan också vara av annat material än textil - t. ex. skinn eller trä. Läs mer om vad man kan göra av spink på bloggen "Till spinkets lov" Där visar jag också exempel på andra sätt att ta tillvara tygrester. Genom att vi kan resa över hela världen både fysiskt men inte minst via Internet så låter vi oss inspireras av andra kulturers sätt att ta tillvara textiler och förvandla skräp till om inte alltid konst så åtminstone använbara tyger. 

Och att bara låta nålen vandra genom tyget är en helande process i sig. Men det är svårt att skaka av sig sin "uppfostran" från tidigare generationer att allt man gör ska vara nyttigt och användbart.  

Så jag tar gärna emot tips på vad jag kan göra av denna bit tyg. Kanske det skulle passa till en väska, men jag har så många väskor redan. 

Min hittills största textil i "Kawandystyle" la jag över den åldriga loppisfyndade fåtöljen. Jag tyckte den matchade min broderade  yllebonad med citat från Sara Lidman.

Klackmattan under fåtöljen sydde jag av vadmal som jag köpte på försvarets utförsäljning av diverse persedlar för många år sen. Det var på den "gamla goda tiden" när vi inte trodde att det någonsin skulle bli krig.  Det var foder till säckar som var avsedda att frakta sårade och döda soldater i.Jag färgade tyget och klippte klackar som jag sydde fast efter gammal teknik. Jag har haft stor glädje av detta material i många år. Hoppas fortfarande att jag inte klippt sönder något som vi kommer att behöva i framtiden. 

Jag hittade en påse med trasiga handdukar i logen där jag har merparten av materialet och slöjden som jag inte fick plats för i lägenheten i stan. Hade nog egentligen tänkt slänga handdukarna för de dög inte ens till mattrasor. Men en "Zokin" kan man ju alltid sy av den. Lämpligt handarbete framför TVn  

Nu citerar jag AI: Zokin  är en traditionell japansk rengöringsduk, ofta hemgjord genom att sy ihop lager av utslitna textilier som handdukar eller T-shirts, vilket främjar hållbarhet genom  konceptet mottainai (inte slösa). De används främst för att torka golv, bord och ytor, ofta med sashiko-sömnad för att förstärka tyget 

Jag passade också på att friska upp kunskapen att slå frivoliteter på Hemslöjdsföreningens textilträff förra veckan. Ledare var Eva-Karin Sandqvist som hade gjort sin brudkrona i tekniken.

Vi var 16 damer i olika åldrar som ville förstå vad detta var för typ av slöjd. En del hade ärvda skyttlar och även kunskaper med sig, men merparten var nybörjare. Imponerades väldigt av Maria som hade gjort alla dukar i boken som vi använde som studiematerial.

Det är ca 15 år sedan jag sist använde mina frivolitetsskyttlar.
Jag har en liten väska med redskap och material även till denna teknik. Har också prövat använda långa nålar och tycker att det är enklare att göra knutarna på rätt sätt med dem. Men jag har mest gjort småsaker som halsband och örhängen . Här finns en beskrivning på "needle tatting" ifall ni vill börja slå frivoliteter på nål. 

"Man har inte roligare än man gör sig" är mitt valspråk. Jag har verkligen haft roligt merparten av mitt drygt 80-åriga liv och har fortfarande roligt nu när jag upptäkt nygamla tekniker som jag inte unnat att ägna mig åt i någon större utsträckning under mitt företagarliv.