måndag 28 juli 2014

Cajsas Café stänger efter 20 år.



Nu återstår endast 5 dagar av det sommarcafé som startades av dotter Cajsa för 20 år sen.
Hon flyttade till Irland och har man och barn där sedan många år, och jag och min man har bakat och drivit caféet själva tillsammans med den övriga verksamheten. De senaste två åren har vi dock haft god hjälp av barnbarnet Felicia som gillar att baka.
Nästa sommar har hon andra planer, så vi har beslutat oss att detta får bli det sista året vi har sommarcafé.
Det kommer dock att finnas möjlighet för de som uppskattat vårt bröd att komma hit på bak-workshop, och baka halvtjockkaka själva.
Jag kommer förstås att fortsätta med den övriga kursverksamheten, och de som deltar i någon workshop lovas även gofika i fortsättningen.
Tar även fortsättningsvis emot större
grupper som förhandsbeställer guidning och fika.

Men först ska vi ha en kulturdag Broarna Runt 2.0 som ( - om vädrets makter är oss nådiga nu på lördag den 2 augusti -) ska bli ett trevligt återseende av det kulturevenemang som försiggick i byarna här runt Skellefteälven mellan 1982-1991.
Välkomna mellan 12.00-18.00
Här är ett reportage i lokalbladet Norran.

Sommarvärme och åskväder.

Så är vi inne på sista veckan i juli. Månaden har varit helt otroligt varm och skön. Har badat i älven flera kvällar utan att huttra det minsta.
Det blir ju inte så mycket jobbat i denna värme, men jag har i alla fall lyckats baka vår halvtjockkaka varje morgon.
Denna morgon var det lite extra pyssligt, eftersom vi varit utan elektricitet sedan i går afton. Med eld och lite kunskap om forna tider så blir en aldrig rådlös.
Men visst underlättade det när elen kom tillbaks vid 10-tiden och kaffebryggaren kunde sättas på istället.

 I går kväll ersattes det sedvanliga TV-tittandet med mattrasklippning tillsammans med 14-åriga barnbarnet Felicia. Det var riktigt mysigt att sitta i skymmningen och tystnaden och klippa trasor.
Har börjat väva på en regnbågsmatta på den gamla vävstolen ute i utställningen. Känner anmödrarnas ande sväva över mig när jag väver med gamla uppklippta skjortor och kjolar. De kanske inte hade så färggranna trasor som i våra dar. Jag minns när jag var barn och en fru som bodde tvärs över skogen kom gående efter en skogsväg som militären brutit och snitslat ut med röda trasor. Hon hade tagit ner dom korta tras-stumparna med motiveringen: "N`rann uti matta! "